Introvert eller extrovert? Värvet. Jesper Waldersten.

Jag lyssnar på Jesper Waldersten i Värvet och som vanligt känner jag mig befryndad. Inte för att jag tecknar för det gör jag inte, det är snarast en inställningsfråga. Just nu funderar jag mest över om han är introvert. Har blivit snudd på maniskt intresserad av introvert sedan det kommit ett par böcker i ämnet. Artiklar i ämnet ger vid handen att jag ska räknas dit (att bli just maniskt intresserad av något är ett typiskt drag), men ju mer jag läser på desto mindre introvert känner jag mig.

Dock, jag har ägnat mycket tid i mitt liv åt att hålla folk på avstånd vilket känns lite ogint men enligt Introvert. Den tysta revolutionen av Linus Jonkman handlar det om ett sätt att samla energi. Jag känner mig aldrig ensam eller uttråkad i mitt eget sällskap, har tvärtom ett stort behov av att dra mig undan. Jag ogillar att prata i telefon, ringer bara om jag verkligen har ett ärende och jag har svårt för lunchrumsprat. Och när Jonkman beskriver sin definition av helvetet som en "känsla av Finlandsfärja, rave, grisfest eller skumdisco" stämmer det perfekt in på mig.

Jag kan läsa varsomhelst

Men jag gillar att mingla, är optimistisk och lättlurad, har inget pokerfejs, tänker och reagerar snabbt, har ibland rentav dålig impulskontroll. Och jag älskar att gå på middagar med bordsplacering eftersom jag kan hamna bredvid precis vem som helst!

En extrovert som åker buss

Åter till Jonkmans bok: på sidan 180 finns en prickbild som de flesta sägs ha svårt att tyda men som jag inte hade några problem med ("de som reder ut bilden är lite bohemiska, rofyllda människor) och i slutet av boken finns ett test med 57 aspekter av introversion och extroversion. Jag kastade mig extrovert över det och fick +6 poäng vilket gör att jag med endast ett poängs övervikt räknas som mer introvert än extrovert.
Kanske är det lite långt dragna slutsatser ibland, men det är mycket intressant att lära mer om det här ämnet.

Nästa bok i ämnet jag ska läsa är Tyst av Susan Cain. Hennes TED-talk är en riktig ögonöppnare.

Idag träffade jag Sofi Oksanen

Strax innan hade hon stött på ett gäng finska tonårspojkar som blev alldeles till sig och ville fotograferas tillsammans med henne. Jag bad om samma sak och hukade ihop mig, av ren vördnad kanske.

You are very beautiful ville jag säga, fast det kom jag på långt senare

Sofi signerar 

En äldre kvinna, på väg till samtalet på Internationella författarscenen, ville men vågade sig inte fram, hon pratade med mig istället. Hon hade varit en finnunge som hon sa och var alldeles fascinerad av hur skickligt Oksanen beskrev utanförskapet.

Inspiration! Lina Ekdahl, Kate Tempest och Gil Scott Heron

I maj kommer en diktsamling av Lina Ekdahl, hennes sjätte. Snyggt omslag, eller hur? Har ni möjlighet att lyssna på henne när hon läser sina egna dikter - gör det, hon är helt suverän! Går inte det så finns hon även att lyssna på här.

"Bitskt bett i samhällsfläsket"

För ett år sen var jag på Bookslam i Kulturhuset eftersom David Nicholls skulle komma dit. Då upptäckte jag den brittiska poeten och spoken word-artisten Kate Tempest. Hon är extremt begåvad, så lägg namnet på minnet!

Och ni som brukar stöta ihop med mig ute på mingel vet att jag ofta har en Gil Scott Heron-tisha på mig. Det är ingen slump.  

Såna här röster skulle jag gärna höra mer av

"Räkna oss som sörjande."

Jag läste en insändare i Dagens Nyheter, viktig och välformulerad.

Lite om tysk litteratursmak kontra svensk, del 2

Rysk klassiker på tyska, med svensk skådespelare på omslaget

Har nyligen varit i Frankfurt och Berlin igen och snappat upp ytterligare skillnader i tysk litteratursmak jämfört med svensk. Både där och här gillar vi klassiker men när jag berättar att vi svenskar gärna läser Buddenbrooks av Thomas Mann stirrar mina tyska kollegor helt oförstående på mig, den fick de nog av i skolan. Thomas Manns egen favoritbok Effi Briest av Theodore Fontane läser de dock mer än gärna, och den är inte så värst efterfrågad i Sverige.

Hanna Schygulla spelade Effi Briest i Fassbinderfilmen från 1974

Kurt Tucholsky är inte heller allmängods hos oss (trots att han flyttade till Sverige), men även han tillhör de klassiker man fortfarande gärna läser i Tyskland.

Tysk klassiker om svenskt slott

Die Wand (Väggen) av Marlen Haushofer fanns visserligen i butiken, men ingen kände egentligen till den. Inte för att den är så väldigt känd här heller, men jag har hört mycket gott om den och den är ju faktiskt skriven på tyska, nåja österrikiska.

När Maria Svelands Bitterfittan kom på tyska (Bitterfotze) ringde kollegorna från Berlin och sa att de inte kunde sälja en bok med en så hemsk titel. Det krävdes mycket övertalning innan de själva läste och förstod hur bra och viktig den är. Numera är Sveland känd och självklar även där och Häschen in der grube är mycket uppskattad.

Att springa på tyska

Den absurda och skruvade litteraturen verkar tilltala tyska läsare betydligt mer än svenska läsare. Matt Ruff, Jasper Fford, Alan Bradley och Josh Bazell hamnar på topplistorna i Tyskland, här är de inte ens i närheten.

Skjut apelsinen av Mikael Niemi, både svensk och skruvad

Sen tröttnade vi tillfälligt på böcker och krävde annan spis så kvällen tillbringades på Zum Gemalten Haus, vilket jag varmt rekommenderar om man vill gå till en genuin Frankfurterkrog. Tyskt gemyt på bästa sätt.

Jag åt Kartoffelsallat, Sauerkraut und Zwei Eier mit Grüner Sauce och så drack vi en stor kanna Apfelwein till. Es hat sehr gut geschmeckt!

Onkel Toms stuga, Sotarpojken och När jag sökte jobb hos Kulla-Gullas "mamma".

Cecilia Hagen har skrivit två böcker där hon använder sig av Kulla-Gulla-karaktären på ett vis som hon nu får kritik för. Jag uppskattar ofta Hagens krönikor, men när hon intervjuas i Nyhetsmorgon och beskriver Kulla-Gulla som "klok och vacker och så gick det bra för henne" inser jag att vi läste de böckerna väldigt olika. Orättvisorna och fattigdomen är vad jag lade märke till och böckerna bidrog säkert till min politiska hållning.

Så här såg Kulla-Gulla ut på min tid.  Sen blev omslagen jättefula.

Kanske som att den numera utskällda Onkel Toms stuga (1852) av Harriet Beecher Stowe bidrog till min antirasism? (Nu finns det massor av bra böcker som gör samma nytta så ingen vits att tipsa om just den, men som barn var jag väldigt mottaglig för budskapet.) Eller Lisa Tetzners Sotarpojken (1941) som jag fortfarande inte lyckats skaka av mig.

I mitten av 80-talet, när jag tröttnat på att plugga i Lund, började jag se mig om efter annat att göra. I Sydsvenskan hittade jag platsannons om hjälp med handikappad dotter, framförallt gällde det att simma med henne i en pool i Spanien. Eftersom jag älskar att simma och bada ringde jag direkt och blev bjuden till Malmö på lunch och intervju. 

Hej Martha!

Döm om min förvåning och glädje när kvinnan presenterade sig som Martha Sandwall-Bergström! Författare till böckerna om Kulla-Gulla! (Och till Majken Stolt, född Oskarsson, en ungdomsbok som förmodligen är rätt oläslig idag.) Jag övergick blixtsnabbt från jobbsökande till fans och kunde inte sluta fråga om hennes böcker, så drömjobbet gick upp i rök där och då, men det blev en av mitt livs bästa luncher, och tillsammans med mycket vänligt tack men nej tack-brev bifogades en signerad bok.

Man kan vara glad över en bok utan att ha läst den

Dusty Springfield och Monica Zetterlund, två favoritsångerskor och förebilder

Dusty Springfield älskade Motownsoul och Burt Bacharachs låtar, precis som jag.

Långsamt elegant sväng var något av ett signum

Hon var supercool

Monica Zetterlund sjöng också snyggare än alla andra. Hon kom från Värmland.

Hon var politisk.

Hon fick en egen vals.

Hon passade i allt.

Både Dusty och Monica var antirasister och protesterade när deras musiker inte fick sitta vid samma bord eller bo på samma hotell som de själva. Sämre förebilder kan en ha.