tisdag 31 juli 2012

Boktips till alla fruktkakor som ska på Stockholm Pride

Vanligtvis ogillar jag att dela in tips i manligt/kvinnligt men här behövs det åtminstone delvis. Börjar med tjejerna:

Stål av Silvia Avallone handlar om 13-åriga Anna och Francesca som drar till sig allas blickar men som kanske föredrar varandras sällskap. De lever i det kvinnofientliga Berlusconi-landet där kvinnors status hänger ihop med deras eventuella skönhet och båda drömmer om ett annat liv. Mycket välskriven och ofta obehaglig.

Route 66 går till Trollhättan av Bodil Sjöström. Lena och hennes fru Maggan bilar runt i USA och träffar många intressanta människor, men ansvaret för en förälder som fått Alzheimers påverkar dem mycket. Bra bok!

Det dolda rummet av Louise Welsh är en smart, annorlunda och egensinnig roman som nog kan tilltala båda könen. Utspelas i Skottland men får mig att tänka på både Sarah Waters och Dickens. Minns ärligt talat inte om det finns något riktigt gaymotiv i den, men den är så bra att jag måste ta med den ändå. Kan bli svår att få tag i, men testa bibliotek eller antikvariat.

Luder av Helen Walsh är mycket snuskig, mycket smart, ibland rentav genialisk. Passar verkligen inte alla, varning utfärdas! :) Förresten kan den också bli svår att få tag i.


Rupert Everett är nog mest känd som smörfager skådespelare men jag tycker att han borde lägga mer energi på att skriva böcker istället, för det gör han väldigt bra! Red carpets and other banana skins är nämligen en välformulerad, rolig och skvallrig berättelse om hans liv i rampljuset. Everett är en totalt ohämmad överklassyngling i medelåldern med en fantastisk förmåga att befinna sig i världshändelsernas centrum vid flera tillfällen. För hans del har det ändå mest handlat om party, party och han älskar att hänga med sin stora idol Madonna och andra kändisar. (Han skulle passa perfekt som Lucifer Box i en eventuell filmatisering av Mark Gattis böcker.)

Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi, med undertiteln Ett folkhem, är så bra. Spring och köp! Det har känts som en lyx att få läsa om Rikard Wolffs liv, om uppväxten, ångestattackerna, beskrivningarna av föräldrarna och de fina microporträtt av exempelvis Mona Sahlin och Viveka Sehldahl. Han är kritisk mot Dramaten men hyllar Colin Nutley och Helena Bergström. Ger intryck av att ha varit fullständigt ärlig och uppriktig.
Den inbundna boken jag fotat är fantastiskt snygg i soft touch-omslag (känns lite oljigt, nästan som en blandning av gummi och sammet), med rödkantade sidor och en cd finns bifogad. Men även pocketutgåvan som finns ute nu är snygg ifall du har andra prioriterade utgifter under Priden.

Ett par ganska tunna men väldigt bra böcker om killpar är Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén och Isak & Billy av Kristoffer Folkhammar. De är sinsemellan väldigt olika men båda är mycket bra.

Slutligen länkar jag till mitt blogginlägg inför Stockholm Pride 2011 där jag tipsade om 18 pocketböcker och så får ni några alternativ till schlagermusiken som brukar dominera Priden. Gammeldisco!


Oh, I could have danced all night ... men nu får det räcka för den här gången.




söndag 29 juli 2012

Att jag är dålig på Song Pop är inte mitt fel

Testar Song Pop och är jättedålig på Today's hits - fast det är inte mitt fel. Det är "musikens" fel. Den har blivit alltmer likriktad och slätstruken de senaste 20 åren enligt en artikel i DN. Lyssnar rätt mycket på ny musik men har ofta svårt att skilja den ena artisten/låten från den andra, och det gäller speciellt hip hop och R'n'B som jag är mycket förtjust i. Om man ser tiden som ett filter kanske det bli lättare ju längre avstånd till låtarna man får, dvs då slagget rensas bort och de bestående (bästa?) fortfarande spelas?   


Fredrik Strages krönika Eurodisco (sid 355 i Strage text) innehåller följande ögonöppnare: "Att den dummaste och mest kommersiella popmusiken ofta är den som låter bäst efter ett decennium, medan den experimentella och alternativa blivit patetisk, är irriterande men sant." Det är så bra att jag var tvungen att fetstila. Även om jag fortfarande inte gillar just eurodisco så försökte jag förr sky hitlåtarna för att istället lyssna på så alternativ och knepig musik som möjligt. Nu inser jag att en Mr Music-cd ofta är bättre än mina egna blandband.


Ta 1983. När flertalet lyssnade på Madonnas Holiday och Michael Jacksons Billy Jean föredrog jag till exempel Fish roar eller Bettys worry or the slab av Hunters & Collectors. Konstigt nog hittar jag ingen video på Youtube så jag lägger upp en på Sway från samma album istället.
Inget tyder på att jag nuförtiden är bättre på att hitta musiken som överlever, men en stor förändring är iallafall att jag alltmer uppskattar enkelhet, gäller både i musik och litteratur. Det (skenbart) enkla är det sköna. Kanske de som åstadkommer det allra bästa startar med en ohanterlig massa och skalar och skalar tills bara det mest väsentliga finns kvar?
Beatles avfärdade jag förstås som mesar och när de till slut officiellt slutade som grupp blev jag mest förvånad för de kändes så passé som några kunde bli, i min värld hade de upphört att existera för länge sedan.



fredag 27 juli 2012

Michael Jackson, Ted Gärdestad och förnekelsen

Musik är lika viktigt som litteratur för mig och en av mina största idoler är Michael Jackson. Beundrar honom gränslöst och önskar så att han hade fått ett lyckligare liv. Här gnistrar han på alla sätt och vis!


Ingen idé att rada upp en massa hit-låtar här men den bortglömda You rock my world måste lyftas fram (från Invincible, som skulle bli hans sista soloplatta). Så sjukt bra och ändå hände i-n-g-e-n-t-i-n-g! Hur kunde den inte bli megastor? Spelas på hög volym! (Innehåller spår av Marlon Brando.)


Och så Ted Gärdestad. Jag var 12 när han slog igenom som 15-åring. Omedelbar kärlek! Har ett kort på oss när han skriver autograf åt mig. Vi lutar oss lite mot varandra, har nästan samma hårfärg. Lika som bär kan man säga.




Jag övergav både Michael och Ted. Michael under hela hans enorma solokarriär eftersom hans musikstil inte passade min image. Var alltså aldrig på någon konsert, köpte aldrig någon LP-skiva. 
Och när Ted skulle turnera med Harpo bestämde jag mig för att det fick vara nog och sen återfann jag inte honom förrän de sista åren av hans liv, då han också skrev ett par av sina bästa låtar. 
Amatörpsykologiskt sett skulle det kunna vara för att jag förnekade dem under så många år som jag nu försvarar dem till varje pris. 

onsdag 25 juli 2012

Första reaktionen över Bookers longlist är besvikelse

Nämen, jag har visst inte läst en enda av Bookers långlistade titlar och mina favoriter Zadie Smith, Martin Amis och Ian McEwan kom inte ens med på listan. Detta bådar inte gott. Och fjolårets vinnare, The sense of an ending av Julian Barnes, som jag varit sugen på sedan innan den vann har jag inte heller läst. Utan att peka finger åt något håll drar jag ändå slutsatsen att strategiska felval gjorts... 
Med tanke på att det är Montaignes essäer som upptar min tid för tillfället håller jag ändå huvudet högt, men behöver nu hjälp för att komma ikapp. Är det någon som läst och vill rekommendera någon från långlistan?

tisdag 24 juli 2012

Ali Smith, Christos Tsiolkas, Amy Waldman, Herman Koch och Cormack McCarthy

En man bjuder med en annan man på en middagsbjudning. Mellan varmrätten och efterrätten låser den medbjudne in sig i värdparets sovrum och vägrar komma ut. Där stannar han, i månader. Så börjar den smarta men något svårtillgängliga There but for the av Ali Smith. Jag blir alltid nyfiken på den sortens oväntade händelser, stora som små, men gärna något som bränner till. Precis som med luftballongolyckan i början av Ian McEwans Enduring love. En av de bästa inledningar på en bok jag vet. Att sen den historien inte alls tog den väg jag trott ser jag som en bonus. 




Eller i The slap av Christos Tsiolkas där en man örfilar en liten pojke på en grillfest. Minns inte att jag gillade en enda av karaktärerna men jag sträckläste och det var underhållande och överraskande från början till slut. Magnifika mansporträtt! Den australiske författaren, med grekiska rötter, kommer till bokmässan och då utkommer hans bok även på svenska, missa den inte! (The slap har filmats av BBC, men jag har ännu inte sett den. Har förresten läst även Dead Europe av Tsiolkas men även om den har sina poänger tyckte jag inte alls lika mycket om den.)

Eller Paradisträdgården av Amy Waldman. En av årets bästa böcker för min del. En jury i New York ska utse minnesmärket över elfte september. De öppnar kuvertet med vinnarens namn, han heter Muhammad Khan och de reagerar i chock. Jag älskar hur dessa bildade människor som tror sig vara fördomsfria trasslar in sig och känner det som att både de och jag blir lika förvånade över de ståndpunkter de intar, ofta tvärtemot de som de vill skylta med. Mycket skickligt berättat.


Förväntar mig något liknande av Middagen av Herman Koch som jag redan bloggat om. Den ska jag ju försöka ta mig igenom på holländska så återkommer eventuellt med ett omdöme, i sinom tid. 

Dras ofta till berättelser om en bildad medelklass som försöker vara god (tror jag) men där det pyr, där minsta lilla gnista kan utplåna de fina värderingarna. Motsatsen till det kan vara sonens beteende i Cormack McCarthys fantastiska The Road. Fast världen fallit samman runt honom och fadern, på riktigt fallit samman, tillåter han aldrig att de överger sina humanistiska värderingar. Stilfull pojk.









måndag 23 juli 2012

Slavhandel i svensk småstad

Hörde på nyheterna att "problemet med män som köper kvinnor aldrig tidigare varit så stort i Europa". Att 21 miljoner i världen är sexslavar. Och i veckan läste jag en svensk deckare, som i all sin vardaglighet kändes värre än många artiklar i ämnet, nämligen Flickan med snö i håret av Ninni Schulman. I den väljer till synes vanliga män i en småstad att utnyttja mycket unga flickor när tillfället bjuds. Varor tillhandahålls som på vilken marknad som helst och kunder strömmar till. Vilka sjuka jävlar! 

Har även läst om män som inte är pedofiler men ändå väljer att köpa sex av barn när de är på semester, bara för att de kan. För att de har råd, för att de är nog långt hemifrån, för att barnet kanske har en mörkare hudfärg. Vad är det för fel på männen som betalar för sex? (Det finns sexköpande kvinnor också, jag vet, och deras brott är lika stort, men de är ändå väldigt få i jämförelse.) Och varför säger inte fler av de goda männen ifrån? Ni är ju fler.


Avslutar med en länk till ett mycket omtalat blogginlägg och erinrar mig att när Hagamannen åkt fast beskrevs han av många kvinnor som en otäck typ, männen sa att han var en vanlig man. 

lördag 14 juli 2012

Middagen av Herman Koch, en holländsk bästsäljare

Igår stötte jag ihop med en holländare på Arlanda. Frågade om han läst den holländska bästsäljaren Het diner av Herman Koch, en hypad bok som jag pratat om i någon månad nu. Han hade inte ens hört talas om den, men sa samtidigt att han inte läser böcker och det förklarade ju saken. Den blev en riktig bästsäljare i Holland och beskrivs som ett mörkt familjedrama, ett moraliskt moras, och jag ska försöka läsa den på holländska. Om det inte faller sig så naturlig som jag hoppas så kommer den snart i engelsk pocket och inbunden på svenska i oktober.

fredag 13 juli 2012

Två favoriter kommer med nya böcker i oktober

Nu kom brevbäraren med The Bookseller, och vid en snabbtitt ser jag att två författare jag alltid intresserar mig för kommer med nya böcker i oktober. Det är  A.M. Homes vars förhållandevis ljusa bok This book will save your life jag tyckte väldigt mycket om. The end of Alice som många verkar föredra kunde jag däremot knappt läsa ut och jag är inte den som har problem med svärta. Den passerade bara för många gränser.

Homes nya mörkt humoristiska bok heter May we be forgiven och handlar om en tv-producent med ett mordiskt humör (murderous temper). En dag förlorar han helt kontrollen och hans stillsamma bror får ett samtal från polisen. Låter som en bok helt i min smak!

Ännu viktigare för mig är nog irländaren Colm Tóibín som har varit en favorit i många år nu - ända sedan jag läste The master som är hans fantastiska roman om förebilden Henry James. Hans nya, The testament of Mary, är en kortroman på bara 112 sidor som handlar om hur Mary, som flytt och lever ett liv dominerat av  rädsla, försöker komma ihåg vad som ledde fram till hennes sons brutala död, och inte minst behöver hon då berätta sanningen. Låter snudd på banalt ser jag men jag har fullt förtroende för Colms kvalitet som prosaist.

torsdag 12 juli 2012

Jesper Waldersten & Tomas Kindenberg

Igår fick jag syn på att Jesper Waldersten twittrar och idag Tomas Kindenberg. De båda gillar jag väldigt mycket! Undrar om de känner varandra? Hos mig får deras böcker känna varandra.


Jag läser Montaigne och det går halvbra

Varför inte nämna Montaignes essäer i det första blogginlägget? Ger en viss tyngd. Jag köpte de tre delarna för evigheter sedan men först nu har jag börjat läsa. När jag twittrade om det fick jag veta att en nyöversättning är i faggorna så nu lutar det åt att jag läser de två nästkommande delarna först när den kommit ut.
Utan att jag minns det har jag klistrat in ett tidningsurklipp i den första boken och det beskriver bra vad som ofta tilltalar mig i en bok; att jag får något redan anat bekräftat. Kommer säkert att återkomma till detta, samt till vad jag tycker om essäerna förstås.






Design by BlogSpotDesign | Ngetik Dot Com