Deep Purple, Pajazzo och En handelsresandes död

Senaste avsnittet av Lundströms bokradio handlade bland annat om att ta till sig ett mästerverk. Jag tolkade det som att bli extremt berörd av kulturyttring. Min första riktigt starka kulturupplevelse var när jag 1972 lyssnade på Strange kind of woman av Deep Purple - jag lyssnade på den åtta gånger i rad. Deras första plattor tycker jag fortfarande väldigt mycket om, det var så mycket blues och jazz i deras musik.

Mina allra starkaste upplevelser har nästan alltid med musik att göra. Exempelvis när jag satt i salongen på Operan under ett kostymrep på Pajazzo och Ragnar Ulfvung som clownen Canio sjöng partiet där han insett att hans älskade Nedda är otrogen men han måste hålla masken och uppträda. Skratta Pajazzo! Vem vet vad som gör att en del konstverk går rakt in i hjärtat...

Eller när jag och bästa kompisen såg Lars-Erik Berenett som Willy Loman i En handelsresandes död på Stadsteatern. Så oerhört gripande. Vi skiljdes åt på Plattan utan ett ord, bara en nick. Klumpen i halsen satt kvar i timmar, jag får tillbaka den bara av att återberätta det här.