fredag 22 mars 2013

"Räkna oss som sörjande."

Jag läste en insändare i Dagens Nyheter, viktig och välformulerad.

tisdag 19 mars 2013

Lite om tysk litteratursmak kontra svensk, del 2


Rysk klassiker på tyska, med svensk skådespelare på omslaget
Har nyligen varit i Frankfurt och Berlin igen och snappat upp ytterligare skillnader i tysk litteratursmak jämfört med svensk. Både där och här gillar vi klassiker men när jag berättar att vi svenskar gärna läser Buddenbrooks av Thomas Mann stirrar mina tyska kollegor helt oförstående på mig, den fick de nog av i skolan. Thomas Manns egen favoritbok Effi Briest av Theodore Fontane läser de dock mer än gärna, och den är inte så värst efterfrågad i Sverige.
Hanna Schygulla spelade Effi Briest i Fassbinderfilmen från 1974
Kurt Tucholsky är inte heller allmängods hos oss (trots att han flyttade till Sverige), men även han tillhör de klassiker man fortfarande gärna läser i Tyskland.
Tysk klassiker om svenskt slott
Die Wand (Väggen) av Marlen Haushofer fanns visserligen i butiken, men ingen kände egentligen till den. Inte för att den är så väldigt känd här heller, men jag har hört mycket gott om den och den är ju faktiskt skriven på tyska, nåja österrikiska.

När Maria Svelands Bitterfittan kom på tyska (Bitterfotze) ringde kollegorna från Berlin och sa att de inte kunde sälja en bok med en så hemsk titel. Det krävdes mycket övertalning innan de själva läste och förstod hur bra och viktig den är. Numera är Sveland känd och självklar även där och Häschen in der grube är mycket uppskattad.
Att springa på tyska
Den absurda och skruvade litteraturen verkar tilltala tyska läsare betydligt mer än svenska läsare. Matt Ruff, Jasper Fford, Alan Bradley och Josh Bazell hamnar på topplistorna i Tyskland, här är de inte ens i närheten.
Skjut apelsinen av Mikael Niemi, både svensk och skruvad
Sen tröttnade vi tillfälligt på böcker och krävde annan spis så kvällen tillbringades på Zum Gemalten Haus, vilket jag varmt rekommenderar om man vill gå till en genuin Frankfurterkrog. Tyskt gemyt på bästa sätt.
Jag åt Kartoffelsallat, Sauerkraut und Zwei Eier mit Grüner Sauce och så drack vi en stor kanna Apfelwein till. Es hat sehr gut geschmeckt!






söndag 10 mars 2013

Onkel Toms stuga, Sotarpojken och När jag sökte jobb hos Kulla-Gullas "mamma".

Cecilia Hagen har skrivit två böcker där hon använder sig av Kulla-Gulla-karaktären på ett vis som hon nu får kritik för. Jag uppskattar ofta Hagens krönikor, men när hon intervjuas i Nyhetsmorgon och beskriver Kulla-Gulla som "klok och vacker och så gick det bra för henne" inser jag att vi läste de böckerna väldigt olika. Orättvisorna och fattigdomen är vad jag lade märke till och böckerna bidrog säkert till min politiska hållning.
Så här såg Kulla-Gulla ut på min tid.  Sen blev omslagen jättefula.
Kanske som att den numera utskällda Onkel Toms stuga (1852) av Harriet Beecher Stowe bidrog till min antirasism? (Nu finns det massor av bra böcker som gör samma nytta så ingen vits att tipsa om just den, men som barn var jag väldigt mottaglig för budskapet.) Eller Lisa Tetzners Sotarpojken (1941) som jag fortfarande inte lyckats skaka av mig.

I mitten av 80-talet, när jag tröttnat på att plugga i Lund, började jag se mig om efter annat att göra. I Sydsvenskan hittade jag platsannons om hjälp med handikappad dotter, framförallt gällde det att simma med henne i en pool i Spanien. Eftersom jag älskar att simma och bada ringde jag direkt och blev bjuden till Malmö på lunch och intervju. 
Hej Martha!
Döm om min förvåning och glädje när kvinnan presenterade sig som Martha Sandwall-Bergström! Författare till böckerna om Kulla-Gulla! (Och till Majken Stolt, född Oskarsson, en ungdomsbok som förmodligen är rätt oläslig idag.) Jag övergick blixtsnabbt från jobbsökande till fan och kunde inte sluta fråga om hennes böcker, så drömjobbet gick upp i rök där och då, men det blev en av mitt livs bästa luncher, och tillsammans med mycket vänligt tack men nej tack-brev bifogades en signerad bok.
Man kan vara glad över en bok utan att ha läst den




fredag 8 mars 2013

Dusty Springfield och Monica Zetterlund, två favoritsångerskor och förebilder

Dusty Springfield älskade Motownsoul och Burt Bacharachs låtar, precis som jag.
Långsamt elegant sväng var något av ett signum
Hon var supercool
Monica Zetterlund sjöng också snyggare än alla andra. Hon kom från Värmland.
Hon var politisk.
Hon fick en egen vals.
Hon passade i allt.
Både Dusty och Monica var antirasister och protesterade när deras musiker inte fick sitta vid samma bord eller bo på samma hotell som de själva. Sämre förebilder kan en ha.



Design by BlogSpotDesign | Ngetik Dot Com