Just nu visar jag min breda boksmak i både Vi läser och Vecko Revyn
Intet bokligt är mig främmande skulle jag vilja säga, men så är det verkligen inte. Jag försöker dock att inte begränsa mig alltför mycket.
I Vi läserkan jag inte låta bli att först nämna min favoritroman, Stoner av John Williams, men koncentrerar mig sedan på Günter Wallraff som betydde väldigt mycket för mig när jag var ung.
Vecko Revynville ha tips på bra sommarläsning. Jag tipsade om En tid för mirakel av Karen Thompson Walker, Den nya människan av Boel Bermann, Svärdet och spiran av Ken Follett och Huset Longbourn av Jo Baker. Mycket bra böcker som kanske inte når topplistorna och därför behöver lite extra hjälp för att nå läsarna.
Visst ser den här boken ut att handla om klippdockor? Vanligtvis skulle jag inte ha lagt märke till den, men den tonåriga boknörden Maya van Wagenens första bok är läsvärd av flera anledningar. Enligt egen analys befann hon sig längst ner i skolans hackordning - tills hon hittade en 50-talsguide om hur man blir just populär. Som ett experiment börjar hon följa råden i guiden så bokstavligt hon bara kunde och hennes berättelse om vad som sedan händer är väldigt underhållande.
Den här boknörden i hemmasydd favoritklänning gick turligt nog i en snäll byskola i Värmland
För många år sedan läste jag Claire Messuds Emperor's children och blev en av alla de som tjatade på svenska förlag att de borde ge ut den. Så blev det inte men Kvinnan på övervåningen kom på svenska och den är också bra. Den aningen parasiterande huvudpersonen i den får mig att tänka på huvudpersonen i en annan favoritroman, Notes on a scandal av Zoë Heller.
Den amerikanska utgåvan av Notes on a scandal kallades förresten What was she thinking?
Nu ska jag också läsa Miss Jean Brodies bästa år av Muriel Spark eftersom den nämns i Messuds bok. Se så fin den är i svensk pocket.
What was SHE thinking undrar jag efter att ha läst halva boken
The examined life. How we lose and find ourselves av Stephen Grosz. Under rubrikerna Beginnings, Telling lies, Loving, Changing och Leaving berättar psykologen Stephen Grosz om möten med patienter.
Den handlar om hur olika människor klarar av olika svårigheter och hur och varför de reagerar som de gör och öppnar även för intressanta filosofiska diskussioner.
En sak som fick mig att haja till var att ensamma och/eller äldre människor kan ha lätt för att blir paranoida. Det ska bero på att det är lättare att stå ut med att någon vill dem illa än att de är bortglömda. Så sorgligt.
Om att lära sig leva
I ett kapitel polemiserar Grosz mot Elisabeth Kübler-Ross som (förenklat beskrivet) talar om att en döende genomgår fem "psychological stages" för att till slut nå acceptans inför sitt öde. Så småningom kom hon att anse att även de sörjande går igenom detsamma. Grosz håller inte med. Den döende får ett avslut men för de sörjande kan sorgen när som helst dyka upp igen.
Jag har inte läst ett enda poäng psykologi (vilket förmodligen framgår) men när jag för många år sedan läste Döden är livsviktig av Kübler-Ross slängde jag in den i kaminen. Mitt livs enda bokbränning. Jag uppfattade henne som föraktfull inför svaghet, ett personlighetsdrag som verkar saknas hos Grosz.
En mörderska bland oss bygger på ett verkligt mordfall 1828 på Island då två pigor och en dräng anklagades för mord på två män. Pigan Agnes Magnúsdóttir inkvarteras i väntan på dödsstraffets verkställan hos en familj, mot deras vilja. Hon väljer en ung och oerfaren präst som själasörjare.
Beskrivningen av prästen fick mig att tänka på Göran Bergstrands intressanta bok En själasörjares dilemma. En präst som hade anlitats som själasörjare åt en dödsdömd ansågs därefter som förbrukad eftersom det var ett så extremt påfrestande arbete. Själasörjaren blev aldrig sig själv efteråt.
Intressant är att den unga författaren, Hannah Kent, är från Australien. Hon hörde talas om mordet när hon som 17-åring var utbytesstudent på Island och skrev boken som "ett mörkt kärleksbrev till landet". Hon lyckades verkligen för detta är en riktig läsupplevelse.
Den här boken går knappt att berätta om utan att avslöja twisten som kommer på sidan 77. Googla inte! Men missa heller inte denna läsupplevelse om en olycklig familj som är olycklig på sitt särskilda vis. En familj som slagits i spillror av ett experiment. Styrkan ligger såväl i språk som i handling och spänningen bibehålls in i det sista. Titeln är genialisk.
Recensionen i The Guardian inleds så här: "We are all completely beside ourselves by Karen Joy Fowler is a brilliant novel. I want to tell you about it. But I can't." Här länkar jag till den artikeln. Läs den inte!
Handen har jag berättat om tidigare. Den är så snygg så får agera statist i alla möjliga sammanhang.
Här är mitt skönhetsideal. Om jag själv motsvarade det skulle jag utsättas för rasism.
Komma och gå av Taiye Selasi
Michael Jackson 💕
Pam Grier (otroligt lik Pharrell Williams!)
Sly Stone
Stevie Wonder
Gil Scott-Heron
Jag såg alla amerikanska tv-serier som Svt sände på sjuttitalet och tog starkt intryck av medborgarrättsrörelsen, mordet på Martin Luther King och av musiken som flödade ut från Motown.
Diana Ross
Marvin Gaye
Angela Davis
En mycket välskriven bok som fick mig att se vardagsrasismen ännu tydligare är Här är jag nu av Karen Campbell. Den handlar om Abdi, en svårt traumatiserad flykting från Somalia. Hans försök att förstå det samhälle han hamnat i är en verklig ögonöppnare. Likaså hur människor väljer att behandla honom, en del hjälpsamt, andra hatiskt. Det är ett val.
Rekommenderas!
Jag förstår inte rasisternas bevekelsegrunder och inser samtidigt att ett sånt här inlägg i sig kan uppfattas som rasistiskt, som en välmenande klapp på huvudet. Det var bokomslaget överst som slungade mig tillbaka till min tonårstid. Plötsligt kunde jag inte sluta leta efter bilder på mina favoritartister/förebilder. Först när jag skrev att detta var mitt skönhetsideal insåg jag vad det skulle innebära om jag själv såg ut så ...
När jag var påklädare på Operan minns jag att en operasångare sa att rasismen inte kommer att ha en chans. (Detta var när Ny demokrati och Lasermannen härjade så egentligen verkade läget nattsvart.) Hans fem barn hade klasskamrater från alla möjliga delar av världen, aldrig att de skulle bli rasister. Och ju fler invandrare Sverige tagit emot, desto mindre rasistiska har vi faktiskt blivit. Invandringen har trots kostnader och bidrag som behöver utgå till flyktingar ändå bidragit med mer pengar till Sverige än den kostat oss. Rasisterna kommer att förlora, men just nu känns läget mörkt igen.
Tyskarnas kärlek till Sverige tar sig många uttryck (se nedan). Hoppas vi snart börjar återgälda den. En sak som slår mig varje gång jag är i Tyskland är att okända pratar med varandra, överallt. I hissen, på bussen, vid rödljuset. Det är ett ständigt interagerande.
När jag påpekade det för min tyska kollega suckade hon och sa att inte ens om hon sitter och lyssnar på musik slutar folk prata, att bussgrannen ofta påkallar uppmärksamhet så hon måste plocka ur lurarna och konversera en stund.
I am Pilgrim av Terry Hayes är en riktig tegelsten, men läs ändå, den är så spännande! Författaren är en 61-årig debutant som verkar både yr och glad över alla hyllningar han fått av bland andra David Baldacci, Conn Iggulden, Andy McNab. Jag går inte in på handlingen, gillar ni deras böcker kommer ni att älska I am Pilgrim!
"The only thriller you need to read this year"
Gillar att musiksätta upplevelser och här vill jag åt en viss tyngd (texterna lyssnar jag aldrig på) så här kommer mina musiktips:
I have an illness, a disease with the shape and sound of a snake. Whenever I learn something new, it learns it too ... My illness knows everything I know. This was a difficult thing to get my head around. (citat ur The chock of the fall av Nathan Filer.)
I have a meanness inside me, real as an organ. Slit me at my belly and it might slide out, meaty and dark, drop on the floor so you could stomp on it. It's the Days blood. Something's wrong with it. (citatet ur Dark places av Gillian Flynn.)
Håll med om att tonfallet liknar, även om Flynn är råare.
Den här debutdeckaren har jag varit nyfiken på länge. Gillar inte att vara sist på bollen men hellre det är inte alls, så för en vecka sedan läste jag äntligen. Och den är ju jättebra, nästan omöjligt att sluta läsa! Har tipsat om den sedan dess, som bladvändarspänning med Stieg Larsson-feeling i drivet.
Tidigare idag sa jag att de större förlagen förmodligen kommer att slåss om att få ge ut henne. I eftermiddags kom den här pressreleasen!
Måste tipsa om Maurice, en fantastisk klassiker! Skrevs före första världskriget, publicerades långt senare på grund av det då kontroversiella ämnet. Om unga män, på college, som emellanåt blev berusade "och skröt gåtfullt om kvinnor" och som var "alltför sammansvetsade för att bli populära, alltför medelmåttiga för att leda". Så välskriven att man jublar. Nu finns den för första gången på svenska.
En annan enormt bra hbtq-roman med klassikerstatus är Farväl till Berlin av Christopher Isherwood.
