måndag 24 mars 2014

Mitt livs enda bokbränning

The examined life. How we lose and find ourselves av Stephen Grosz. Under rubrikerna Beginnings, Telling lies, Loving, Changing och Leaving berättar psykologen Stephen Grosz om möten med patienter.

Den handlar om hur olika människor klarar av olika svårigheter och hur och varför de reagerar som de gör och öppnar även för intressanta filosofiska diskussioner.

En sak som fick mig att haja till var att ensamma och/eller äldre människor kan ha lätt för att blir paranoida. Det ska bero på att det är lättare att stå ut med att någon vill dem illa än att de är bortglömda. Så sorgligt.

Om att lära sig leva
I ett kapitel polemiserar Grosz mot Elisabeth Kübler-Ross som (förenklat beskrivet) talar om att en döende genomgår fem "psychological stages" för att till slut nå acceptans inför sitt öde. Så småningom kom hon att anse att även de sörjande går igenom detsamma. Grosz håller inte med. Den döende får ett avslut men för de sörjande kan sorgen när som helst dyka upp igen.

Jag har inte läst ett enda poäng psykologi (vilket förmodligen framgår) men när jag för många år sedan läste Döden är livsviktig av Kübler-Ross slängde jag in den i kaminen. Mitt livs enda bokbränning. Jag uppfattade henne som föraktfull inför svaghet, ett personlighetsdrag som verkar saknas hos Grosz.



lördag 22 mars 2014

Om själasörjare och En mörderska bland oss av Hannah Kent

En mörderska bland oss bygger på ett verkligt mordfall 1828 på Island då två pigor och en dräng anklagades för mord på två män. Pigan Agnes Magnúsdóttir inkvarteras i väntan på dödsstraffets verkställan hos en familj, mot deras vilja. Hon väljer en ung och oerfaren präst som själasörjare.

Beskrivningen av prästen fick mig att tänka på Göran Bergstrands intressanta bok En själasörjares dilemma. En präst som hade anlitats som själasörjare åt en dödsdömd ansågs därefter som förbrukad eftersom det var ett så extremt påfrestande arbete. Själasörjaren blev aldrig sig själv efteråt.


Intressant är att den unga författaren, Hannah Kent, är från Australien. Hon hörde talas om mordet när hon som 17-åring var utbytesstudent på Island och skrev boken som "ett mörkt kärleksbrev till landet". Hon lyckades verkligen för detta är en riktig läsupplevelse.

torsdag 20 mars 2014

We are all completely beside ourselves av Karen Joy Fowler

Den här boken går knappt att berätta om utan att avslöja twisten som kommer på sidan 77. Googla inte! Men missa heller inte denna läsupplevelse om en olycklig familj som är olycklig på sitt särskilda vis. En familj som slagits i spillror av ett experiment. Styrkan ligger såväl i språk som i handling och spänningen bibehålls in i det sista. Titeln är genialisk.

Recensionen i The Guardian inleds så här: "We are all completely beside ourselves by Karen Joy Fowler is a brilliant novel. I want to tell you about it. But I can't." Här länkar jag till den artikeln. Läs den inte!
Handen har jag berättat om tidigare. Den är så snygg så får agera statist i alla möjliga sammanhang.


söndag 2 mars 2014

Skönhetsideal och antirasism

Här är mitt skönhetsideal. Om jag själv motsvarade det skulle jag utsättas för rasism.
Komma och gå av Taiye Selasi
Michael Jackson 💕
Pam Grier (otroligt lik Pharrell Williams!)
Sly Stone
Stevie Wonder

Gil Scott-Heron
Jag såg alla amerikanska tv-serier som Svt sände på sjuttitalet och tog starkt intryck av medborgarrättsrörelsen, mordet på Martin Luther King och av musiken som flödade ut från Motown. 

Diana Ross
Marvin Gaye

Angela Davis

En mycket välskriven bok som fick mig att se vardagsrasismen ännu tydligare är Här är jag nu av Karen Campbell. Den handlar om Abdi, en svårt traumatiserad flykting från Somalia. Hans försök att förstå det samhälle han hamnat i är en verklig ögonöppnare. Likaså hur människor väljer att behandla honom, en del hjälpsamt, andra hatiskt. Det är ett val.
Rekommenderas!
Jag förstår inte rasisternas bevekelsegrunder och inser samtidigt att ett sånt här inlägg i sig kan uppfattas som rasistiskt, som en välmenande klapp på huvudet. Det var bokomslaget överst som slungade mig tillbaka till min tonårstid. Plötsligt kunde jag inte sluta leta efter bilder på mina favoritartister/förebilder. Först när jag skrev att detta var mitt skönhetsideal insåg jag vad det skulle innebära om jag själv såg ut så ...

När jag var påklädare på Operan minns jag att en operasångare sa att rasismen inte kommer att ha en chans. (Detta var när Ny demokrati och Lasermannen härjade så egentligen verkade läget nattsvart.) Hans fem barn hade klasskamrater från alla möjliga delar av världen, aldrig att de skulle bli rasister. Och ju fler invandrare Sverige tagit emot, desto mindre rasistiska har vi faktiskt blivit.  Invandringen har trots kostnader och bidrag som behöver utgå till flyktingar ändå bidragit med mer pengar till Sverige än den kostat oss. Rasisterna kommer att förlora, men just nu känns läget mörkt igen.