lördag 14 mars 2015

Den svindlande känslan av att vara någon annan, om än bara i några sekunder

Jag har börjat med en grej och det är att jag liksom går in i en annan människa och ser och upplever världen från hens perspektiv.
Så här går det till: jag får syn på en person och tänker mig in i, eller snarare försätter mig i, den personens (fysiska) situation. Är det en lång människa ser jag allt från en nivå jag själv (1,63 lång) aldrig sett och där hänger jag kvar och ser omgivningen från hens synfält under några sekunder. Längre än så lyckas jag sällan vara kvar.

Vilken fantasi, eller hur? Känslan är svindlande!
Ok, det var det. Har ni hört talas om nåt liknande? Antingen är jag sent utvecklad för jag har bara hållit på med det här i ett år, eller också är det relativt unikt. Finns det någon som känner igen sig?
Har inte märkt något som triggar igång det och det är är inget jag bestämmer mig för i förväg utan plötsligt bara gör jag det. Har även försökt fånga tankar som känns rimliga för personen ifråga men det har inte funkat.
Igår kväll, på pendeltåget, satt jag och läste manus i närheten av ett par män när några stökiga unga gick genom vagnen. Då såg jag hur männen skärpte till sig och plötsligt var jag en av dem. Och det jag kände var ett sorts utökat ansvar, ungefär som när jag är ensam med någon svagare än jag. Undrar om jag kom i närheten av hur bra män känner? Hann inte få kläm på några nyanser men det var en märklig känsla.



1 kommentar:

  1. Hej, jag sitter här och ler medan jag läser :)
    Så härligt, så utvecklande. Attraktionslagen, affirmationer är en del av min vardag men din grej måste jag prova att använda mig av när jag är orolig t.ex. Dig tänk er jag absolut följa.

    SvaraRadera

Design by BlogSpotDesign | Ngetik Dot Com